Therese Ekberg

Kategori: CANCER

Hejdå håret!

Idag är det 4 år sedan vi rakade av allt hår. 4 År sen man såg på mig att jag var sjuk. Att jag hade cancer. 4 År och idag är det långt och starkt! 
4 år tog det innan det blev riktigt långt igen!

Det var sjukt svårt att tappa allt hår. Inna håret försvan så såg man inte alls att jag var sjuk. Man såg att jag var sliten och trött.. Men när håret försvann så såg man direkt. 
Cancer. 
Det var ett lätt beslut att raka av allting. När det väl började falla såg det hemskt ut. Jag ville inte gå runt och se ut som att jag hade skabb. Ville inte se sjuk ut på fler sätt.. 
Efter andra omgången med cellgifter började det ramla av. 

                                                        
                              Hejdå håret! 


                                                                                                                                                                                              NU - långt, starkt och fiiint! 



Kommer jag bara bli ett namn på en sten för henne?

MIN BERÄTTELSE.

 




(Kopierat från gamla bloggen annamarietherese.blogg.se där jag bloggade under sjukdomsperioden! Vill ni ha en uppdaterad version får ni hojta till så kan jag uppdatera denna.) 
UPPDATE: JAG SKREV ALLTSÅ DETTA FÖR VÄLDIGT LÄNGESEN! 



Jag har skrivit detta förut. Så många gånger.
Det är samma innehåll men andra ord.
Det är för min skull jag skriver om. Ett sätt att bearbeta de senaste 10 månaderna. 
Det är inte första berättelsen och det är inte sista. 

 

Den 20 Augusti klockan 19:46 2011 efter en 16 timmars förlossning som avslutades med sugklocka föddes världens vackraste Signe.
3880gr och 50cm lång. 2 dagar efter BF.
Vi kom hem efter 48 timmar på BB och levde såklart i en lyckobubbla. 
Världens underbaraste lilla människa låg i min famn. Efter 9 Månaders väntan var hon äntligen här! 
Så vackra små fingrar, tår. Min alldeles egna lilla prinsessa.. Mitt fina mirakel. 
Under förlossningen fick jag feber. Fick penicillin på BB men fick ändå åka hem.
Febern vägrade dock ge med sig. Men mitt i allt det nya tänkte jag inte så mycket på det. Fick nytt penicillin som inte heller hjälpte.

 

Läkarna skickade tillbaka mig till sjukhuset där jag blev inlagd. Signe var då 5 dagar gammal.
Läkarna började leta infektioner i livmodern eller efter epiduralen,
Utan någon framgång.
Fick penicillinkur efter penicillinkur som inte hjälpte.
Fick efter några dagar på sjukhuset åka hem. 
Ringde tillbaka till min läkare som jag haft under hela graviditeten och bad om hjälp.. 
Bad henne ta prover och hitta vad felet var..
Då hade jag riktiga feberfrossor och mådde jätte dåligt. Ville bara bli helt pigg så jag kunde njuta till fullo av min vackra lilla tjej.
Hon tog in mig för provertagning och dagen efter fick jag komma tillbaka för en undersökning.. Hon hittade inget men tog hjälp av en allmänläkare som undersökte hela mig. 
Han beställde tillslut en lungröntgen för att utesluta infektion i lungorna som jag förstod det..
Det var den 1 September..

 

Det är snart ett år sedan den dagen. Det känns så oerhört långt borta men ändå minns jag det som igår. 
Läkarens blick när han kom in i rummet. Jag låg i sängen, Signe låg i sin pappas famn som satt i en stol bredvid. Vi kollade på TV och ville åka hem. 
Läkaren kom in och sa att vi skulle stänga av TV'n. 
Tänkte fortfarande inte att det kunde vara SÅ allvarligt.. Men visst stängde vi av TV'n.

 

"Du har en tumör." 
Jag hör fortfarande hans röst ibland..
Tumör?! Jag?! snart 21 år gammal med en dotter på 11 dagar..
Jag kunde inte mycket om tumörer, cancer.. Hade sett något på TV och läst i böcker..
Visste att dom kunde vara elakartade eller godartade..
Frågade. 
Tumör? Cancer? Elak eller vadå? Du skojar? 
-"Malignt."
Jag behövde inte ens fråga vad det betydde.. Det syntes så väl på hela läkaren.
Han riktigt utstrålade medlidande. Ångest. 
Hur ger man ett sånt besked till en människa?
Jag hade 1000 frågor. Han hade inga svar..
Jag skulle få åka till Uppsala direkt för en biopsi för att ta reda på vad det var för cancer..
Han hade redan pratat med läkarna i Uppsala som också sett bilderna på tumören.
Dom misstänkte Hodgkins Lymfom. 
Tumören förresten. Var så stor som 19x16x9 cm. 
Skulle jag dö? Skulle Signe växa upp utan mamma? Skulle jag bara bli ett namn på en sten?

 

På onkologen i Uppsala var det fullt för natten så fick stanna kvar på sjukhuset i Mora för att klockan 4 på morgonen åka dit. Signe fick åka med mig i ambulansen. Hennes pappa i egen bil bakom.
Väl framme i Uppsala väntade dom redan på oss.. Vi var lite sena då vi fått stanna några gånger för att Mata Och byta på Signe. 
Biopsin gjordes och därefter levde jag i en dimma veckorna som följde..
Blev inlagd på onkologen och fick börja med vad som kändes som 1000 olika mediciner och sprutor. 
Efter vad som kändes som en evighet fick vi svaret som bekräftade misstankarna.
Det var Hodgkins.
Fick då åka hem till Dalarna på Onsdagen för att sedan åka tillbaka för att påbörja cellgifterna på Fredag. 
Och så körde det igång. Behandling 1A var igång. 
Hur många behandlingar jag skulle behöva visste dom inte.. Strålning? Ja, kanske.
Efter fjärde behandlingen (2b) gjordes en PET-undersökning. 
Då beslutades det att jag skulle ha 8A&b kurer (16 behandlingar) + strålning.
Den 13 Februari 2012 fick jag de sista cellgifterna. På Skärtorsdagen i April fick jag sista strålningen.
Den 2 Juli gjordes en till PET-undersökning. Inga cancerceller. Lyckan var och är enorm.
Att slippa mera cellgifter går nog inte att beskriva för någon som inte varit med om det.
Att få cellgifter en Måndag och inte ta sig ur sängen förrens Onsdag-Torsdag veckan efter, När du har en liten nyfödd dotter hemma är inte okej. 
Man känner sig så dålig som förälder. Som mamma. Som person och människa.
Och det var så många gånger när jag åkte till sjukhuset för att få en ny kur med cytostatika som jag var så nära att vända tillbaka. Hem till min vackra tjej som inte förstod något av det som hände runt omkring. 
Som inte förstod hur nära hennes mamma var döden. 
Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för hur jag ska berätta om den här tiden för henne.

 

Under graviditeten gick jag ner väldigt mycket i vikt. Hade en hemsk klåda och önskade flera gånger att det skulle vara skabb så det gick att behandla..
Nattsvettningar, feber och illamående.. Alla symtpom på hodgkins men alla även vanliga graviditets krämpor..

 

När jag var inlagd i Uppsala så opererade dom även in en porth-a-cath som underlättar cytostatikabehandling.Den ville aldrig riktigt läka utan den krånglade under hela behandlingen och om jag bar Signe under en längre stund så fick jag oerhört ont. Jag kunde inte hänga tvätt eller diska en kastrull utan att få så ont att armen blev oanvändbar två dagar efter.
Nu är den borta och jag tvättar, diskar och bär en snart 1 årig Signe för fullt varje dag.
Och jag bara njuuuter av att få vara mamma till fullo. Att vara hemma med henne är det bästa någonsin!

 

Det senaste året har varit en riktig känslomässig bergochdal bana. 
Jag har den störta delen av behandlingen levt i någon sorts förnekelse..
Jag kan inte ens räkna alla gånger jag svarat med ett stort leende att "Neeej, Det är så bra så! Lite cancer bara.. Jag är frisk snart ska du se" 
Lite cancer bara....
Det är först nu. Flera månader efter som jag inser hur oerhört nära jag varit att dö..
Det finns inget som "lite cancer"
Vad tusan hade hänt om jag inte tjatat på läkarna om mer prover?
Om cellgifterna inte fungerat?
Hade jag fortfarande suttit här bredvid en sovande Signe. Lyssnat på hennes andetag och fått se alla hennes ansiktsuttryck när hon drömmer, hennes första steg, att varje dag höra henne säga mamma och se henne utvecklas och varje sekund lära sig nya saker. 
Hade jag fortfarande kämpat för livet? 
Eller hade jag redan varit borta?
Tagit mitt sista andetag?

 

Kommer jag fortfarande få vara med och hålla Signes hand genom livet? 
Kommer cancern komma tillbaka?

 

När man är 22 år gammal ska man vara odödlig.. Man ska leva livet till fullo och inte vara rädd för att känna efter.. Inte vara rädd för att leva.
Jag saknar verkligen det.. Känslan att vara odödlig och att känna att man har hela livet framför sig.
Jag vill inte vara rädd för döden. Jag vill inte oroa mig för att halsontet kanske är cancer..
Det kommer säkert komma en dag när oron och rädslan nästan är helt borta.
Men jag tror att alla som har haft cancer har kvar lite av rädslan livet ut.. Men att man lär sig leva med den på bästa sätt.
Och kanske är det positivt att vara rädd för döden? 
Jag skulle tex aldrig komma på tanken att börja röka igen. Eller lägga mig i ett solarium eller ens gå ut i solen utan solskydd.. 
Jag kommer tjata om cellprov och mammografi.

 

Om det är något jag lärt mig om livet är att inte ta det för givet..
Du vet aldrig vad som händer imorgon. 
Och varje dag du spenderar arg är en dag av lycka och glädje missad. 


 

 

Kärlek. 




                                          Att vara mamma nu är stor skillnad mot då. Nu orkar jag leka och busa med Almisen, då orkade jag knappt hålla Signe när jag stod upp.
                                                                                 

Min målvikt.

Jag tänkte lite kort ta er igenom min viktresa och förklara lite varför jag äter soppor nu.. 

I julas vägde jag 90KG. 90!!!
Det är helt galet mycket för mig. Jag har aldrig vägt över 70 när jag har tränat och mått bra.
När jag var gravid med Alma gick jag upp runt 7 kg men tappade det ganska snabbt, men då jag helammade henne i nästan ett år var jag KONSTANT hungrig. Åt verkligen jämt..
Men jag kände även att det var OK då.. Jag ville bara må bra, leva och inte fokusera kring vikten alls..
När jag var gravid med Signe var jag sjuk så då gick jag ner 16 kg.
Då vägde jag under 60 kg och det var inte hälsosamt till mina 174cm. Jag var nere på 56 som minst dagarna efter hennes födelsedag

Jag har alltid tränat och tänkt på vad jag ätit. Men när jag fick cancer så gick jag upp oändligt mycket pga alla mediciner, främst kortisonet. 
När man får kortison så finns det inget stopp.. Hungern är konstant och det är liksom som att det är ett svart hål i magen.. Man samlar även massor med vätska och blir "kortisontjock".
Man blir rund på ett väldigt speciellt sätt.. Hur som helst gick jag då från 56 till runt 80kg. Och jag hade precis lyckats tappa väldigt många av dom kilona när jag blev gravid med Alma.
I och med att jag under graviditeten med Signe hade mått väldigt illa och varit riktigt sjuk så ville jag njuta under Almas graviditet. Jag gick lite promenader under första tiden Alma låg i magen men jag fokuserade inte på maten.
Sen blev jag sjuk även i den graviditeten.. Jag fick något fel på hjärtat och sista månaderna åt jag en hjärtmedicin för att få ner min puls.. Jag hade en vilopuls som vägrade gå ner och bli normal. Jag hade konstant hjärtklappning och man kunde se pulsen i bröstet om jag låg ner. Hela bröstkorgen åkte upp och ner. Så när Alma väl föddes var jag bara så glad av att ha en normal puls att jag ville inte ens ta en liten promenad dom första 6 månaderna. Jag ville inte röra mig alls då jag var så himla rädd att pulsen inte skulle ge ner om jag jobbade upp den.. 

I julas kände jag att det var nog. Jag ville inte komma över 90kg.
Då mitt hjärta är i zonen jag blev strålad så har jag högre risk för hjärt/kärlsjukdommar. Jag bestämde mig för att gå ner men innan jag hann börja träna eller lägga om kosten så rasade jag 11kg på några veckor.. Jag fick panik och trodde att jag fått återfall..
Läkarna tog 1000 prover och gjorde en ordentlig utredning men hittade ingenting.. 
Under våran hade jag gått upp 5KG igen och kände mig tryggare i att det inte var någon cancer som var tillbaka..
Jag tog kontakt med en PT på mitt gym och har under våren/sommaren tränat 2-3 ggr i veckan med henne. Nu har vi inte tränat på väldigt länge då jag känner att jag måste få in bättre kostvanor också.. Jag kan inte bara träna och samtidigt äta som jag gjort..
Men jag är en allt eller inget människa. Jag kör med soppor nu just för att bryta en vana. Jag är en sån himla godisråtta och om jag äter soppor så bryter jag den vanan.
När jag slutar med sopporna är tanken att jag ska börja äta hälsosamt, inte äta godis varje dag osv. Jag kommer även börja träna med henne igen när jag slutar med sopporna.
Jag har inte energin till att träna ordentligt när jag inte äter ordentligt.. Jag har bokat in ett pass med henne igen nu på Tisdag men jag tänker då att jag ska äta något innan passet och även lite kolhydrater dagen innan så att jag orkar det jag vill. 

Inget är så jobbigt som att gå till gymmet och vara taggad men inte kunna genomföra det pga fysiska hinder..
Jag har nu under sommaren haft stora problem med en väldigt ond mage och superjobbig yrsel. Som tur var är min PT världens bästa så hon har slängt om i passen då min yrsel gjort sig påmind.
Hon har anpassat passen allt eftersom och verkligen lyssnat mer på min kropp än vad jag själv gjort.. 
Men ja, det är som sagt väldigt jobbigt när psyket säger en sak men kroppen en annan.. 
Jag hoppas att jag nu på Tisdag ska kunna genomföra ett jobbigt pass och vara nöjd efteråt. Jag saknar träningsvärken. 

Nu är jag iaf nere på 76 och min målvikt är 63-65kg. Jag tänker inte fokusera helt på vikten utan se mer på kroppen. 
Jag har dock rätt bra koll på vart kroppen mår bra och vart det blir fel. 
Jag kommer köra 2 veckor med soppor nu när jag är frisk igen och sen inte köra på någon diet utan bara äta hälsosamt. Det spelar egentligen ingen roll om jag går ner något under dessa två veckor eller inte. Det som är viktigast för mig är att bryta mina dåliga vanor. 

Nu blev det inte sådär kort som jag hade tänkt mig men det är många som frågat ang sopporna så jag kände att jag ville klargöra lite. 
Målet är såklart att bli smalare och tightare. Det är jobbigt när man inte känner sig bekväm och "hemma" i sin egen kropp. Sen har jag två vackra barn som växt i min mage så att den inte kommer se ut som förrut har jag redan förstått. Jag siktar inte emot en 16 årings kropp. Jag siktar mot en kropp jag känner mig bekväm i.
Sen kanske jag tycker att det känns jättebra redan vid 70KG och då är ju det kanon! Inget är hugget i sten liksom! 


-------------------------------

Vet att jag skulle visa er mitt fynd, MEN.. Jag måste putsa, putsa putsa putsa.. 
Det är iaf en lampa så mycket kan jag avslöja ikväll. Ni får se resultatet imorgon när det är bättre ljus. 


Är så glad att det är fler och fler som hittar hit! 
Skulle såklart även bli SUPERGLAD om ni vill lämna en kommentar eller gilla inläggen också!
Ni får såklart även väldigt gärna DELA! 
PUSS OCH GODNATT!

För fyra år sedan




Idag är det fyra år sedan jag lyckades ta en kortare promenad för första gången på väldigt lång tid.
Idag är det fyra år sedan dom stack in en nål i bröstkorgen för att göra en biopsi och plocka ut en bit av den 19x16x9 cm stora tumör som satt mellan lungorna. 
Idag är det fyra år sedan jag fick lov att sluta amma Signe pga alla mediciner.

4 år. 4 år av dödsångest. 4 år av panik och rädsla. 4 år av blodprover och täta sjukhusbesök. Det värsta 4 åren i mitt liv.
MEN, öven de absolut bästa, vackraste 4 åren i mitt liv.
4 år av KÄRLEK, KRAMAR, PUSSAR!
4 år av första ordet, första steget, första leendet, första tåren, första flätan, första skorna, första dagisdagen, första kompisen, första teckningen.
4 första åren av en så liten perfekt människas liv.
Jag fick även vara med om lyckan att skapa ett till perfekt litet liv. Våran fina lillasyster och genom det se alla första gånger en gång till.
Köpa första huset och i huset se första syskonkramen, pussen och all kärlek dom ger varandra varje dag.
Första syskongrälet. Första "jag kan själv!".
Det finns så många första gånger jag får vara med om.

Jag är så oändligt tacksam. Min fina familj.. Vart hade jag varit utan dom? Förmodligen inte vid liv.
Signe gav mig verkligen orken och motivationen att gå igenom det helvetet behandlingen bar med sig.


På första promenaden i Uppsala. Många pauser blev det, men vi klarade det. 
 

Upp